Lovisas liv som reseledare

Att åka buss är inte alltid kul. Speciellt inte inne i de spanska städerna och inte med franska chaufförer. Sista resan på min första säsong kunde slutat rikitigt riktigt illa. Jag hade inte ätit sedan klockan åtta och klockan närmade sig två. Jag hade trettio minuter ledigt i bussen till vi skulle hämta upp fler gäster. Betty gick framför mig i bussen och jag efter. I ena handen hade jag min lunch och i andra upphämtningslistan. Jag tycker att jag har lärt mig hålla balansen riktigt bra i bussen men jag har ändå stor respekt för vad som kan hända. För när jag gick bakåt så tvärbromsade bussen. Jag trodde jag skulle åka ut genom fönstret. Jag flög verkligen. Men jag ska tacka mina gäster som hade delat på sig. Alltså de hade särat sina säten på platserna längst fram. Där kom jag inte igenom fastnade och trillade rakt ner på en av kanterna. Jag kommer typ bara ihåg Betty skricka i huvudet "Lovisa hör du mig?". Tittar upp ser alla gäster tittar på mig. Alla frågande om guiden lever. Jag svimmade inte men jag blundade och hade jävligt ont. Hela svanskotan och ländryggen värkte som bara den. Jag skulle hämta upp min mamma efter detta och mina gäster berättade för henne att hon skulle vara tacksam att hon slapp att se det. Måste sett väldigt komiskt ut! Gästerna var så otroligt snälla på vägen hem och erbjöd mig allt möjligt. Jag var verkligen blåslagen någon dag senare. Armarna och framförallt ändan och nedre ryggen. Kunde inte besöka stranden i Sverige såg ut som någon hade misshandlat mig. Ibland kan jag känna av var ryggen träffades. Så respekt för bussar har jag. Och som kontoret sa till mig "Lovisa.... Man ska ALLTID hålla i sig." Men hur enkelt är det egentligen?