Lovisas liv som reseledare

Jag förmodar att jag inte är ensam i världen att varje år ha bikiniångest. Inte att visa mig, för det gör jag ändå i utlandet där absolut ingen känner mig - eller intalar mig det. Utan ångest att köpa. Att prova i ett litet litet provrum där man ser allt och lite till och det är inte smickrande det kan inte någon säga. Och dessutom så är man likblek efter att solen varit frånvarande väldigt länge. Har varit inne i alla butiker känns det som men tog mig tillbaka till twilfit för där får man hjälp. En super trevlig kvinna hjälpte mig verkligen. Så efter att ha skalat bort 90 % av deras sortiment genom att bara titta så hitta jag typ något jag kunde tänka mig i överdelsvägen. Så efter att hon hjälpte mig att hitta rätt storlek till överdelen - tacka gud att twilfit inte stannar upp mig c och därefter önskar alla andra lycka till i livet -så var det dags att välja bikinibyxor. Usch. Personligen, och nu ska jag verkligen vara personlig här, det är det värsta som finns i hela livet. Jag dör hellre, typ. Hela mitt kroppsspråk visade väl detta också så hon bad mig dra på de två olika modellerna ovanför byxorna istället. Först ett par som kändes små som skulle typ pass Jessica Alba och sedan ett par som gick upp till naveln och skulle passa Drottning Elisabth. Men av kvinna som jobba på twilfit var rätt klart att jag inte fick köpa Elisabeth-trosorna och Jessica Alba- trosorna var perekta i storleken. Indirekt mena hon sluta larva dig. För alla tjejer larvar sig i provrummet vid bikniprovning, i alla fall säkert 90 %. Enligt oss själva så larvar vi inte oss utan menar att vi är hemska och så tittar vi på alla skavanker. För vi tjejer är verkligen hårda mot oss själva. Skulle någon annan höra vad vi ibland tänkte så skulle någon slagit oss i huvudet med ett basebollträ. Men vill verkligen tacka denna kvinna på twilfit på mobilia för nu har jag en bikini till sommaren och slipper gå till nudiststranden!